[email protected]

du var min vän , en av dom bästa ! varje dag fanns du där att prata , skratta att bara vara med. du var en av dom jag kände mig tryggast med och en av dom jag litade på till allt. men en dag , helt plötsligt sluta vi bara prata med varann och tittade inte äns åt varandras håll , jag trodde ärligt det skulle gå över för det kunde vara så ibland. att du hade en "sur" dag och ibland kanske jag hade en. men sen såg jag på din blogg där du skirvit : " som att vinka till en blind , som att skrika till en döv, jag ger upp nu" jag tog mig det dirket men förstod inte vad du menade , för för mig var det så att jag försökte nå dig men du bara satte än vägg emellan liksom? sen dess har vi nästan inte sagt ett ord till varann , och jag har saknat dig så mycket men det som mest jobbigt var att känslan varför? ekade i huvudet .Nu när skolan är tillbaka och vi är tillbaka till vardagen , har vi delats in i lika grupper och sånt och det har gjort att vi börjat pratat igen , och det gör mig verkligen glad så otorligt glad . jag har lust att bara krama om dig och säga hur mycket jag saknar min syster men går liksom inte , för jag har ingen aning hur du känner ? är jag bara jobbig vill du inte ha med mig att göra ,eller så kankse du inte saknar oss och tycker det är bra som det varit nu sista tiden ? men du ska veta att jag vill bara ha tillbaka min bästsis men om inte du vill det är det okej för bara att vi pratar gör mig lycklig , att ha dig nära.
du var så otroligt mycket för mig , du fattas !

jag älskar dig!
förlåt

/a